knock, knock.

Jag känner mig lite som en modern skräckfilmsregissör. byggde upp i evigheter för något som egentligen inte var något att vara rädd för. Visst, det var den typ av svar som är något av det jobbigaste nånsin att få höra, men jag känner ändå massor av lättnad, om än en konstig typ av lättnad. Men hur det än är, så är det inte värre än sista tidens ångest.