I give love a bad name.

Jag har tänkt mycket på i lördags. Det var verkligen inte vad det kunde varit, men den enda det var fel på var mig. Fan. Jag måste verkligen få ur mig det här, jag kommer aldrig vara mig själv igen annars.

Pratade med gamla vänner igår, saknar dem. Det har jag visserligen gjort hela tiden. Men efter den här hösten som varit vete fan om det var ett bra drag att lämna allt. Jag är inte nöjd. Visst, livet var väl inte problemfritt förr, men man visste var man var, och var alla andra var, och dessutom kunde man hela tiden skylla på att man var ung och dum. Jag är fullt medveten om att jag fortfarande bara är 20 och fem sjättedelar, men det funkar inte längre. Man blir som man umgås, och då borde jag (med få undantag) vara typ 25 och så fan mycket bättre på att hantera situationer.

Jag skulle ge mycket för att få vara den personen jag var när jag flyttade hit, öppen om allt, peppade på saker, skapade nya kontakter så fort jag blinkade. Nu är jag bara instängd i mina tankar, ständigt hindrad av ingenting.

Det är lite läskigt, att det här har varit det enda stället jag har varit ärlig alls på sistens. Men jag vill gärna ha chansen att vara det på riktigt. Det är dags att gå vidare nu, på ett sätt eller annat. Och den här gången menar jag det.

well kids, that was the incriminating evidence of the day. Move along now.