Flaws.

jag vet inte alls vad det är för fel på mig egentligen, men något är det. Något katastrofalt fel. mitt självförtroende har gått och själv dött, och jag har blivit undermedveten hyperpessimist. Jag har alltid försökt kategorisera mig som realist, men nu är jag verkligen pessimist. jag vill inte vara det, men det smyger sig på så fort jag låter det. Det finns verkligen en möjlighet som rinner mig ur händerna på grund av det, jag tolkar saker fel, tycker att de är mer tveksamma än i verkligheten. Jag inser det i alla fall, fast alltid ett tag efter det är relevant, det är nästan värst av allt. Jag vet egentligen mer om vad hon tycker om mig och det är garanterat mer positivt än vad jag verkar tro när det kommer till kritan, men varje liten tveksamhet blir så stor i mina tankar. det är som att mitt undermedvetna hindrar mig från vad jag vill, självförsvaret står på terror alert red i kraft av tidigare erfarenheter. sen tänker jag för mycket också, det bara förstör, jag ligger delvis sömnlös och funderar ut nån slags plan, som jag vet att jag aldrig kommer följa, för spontaniteten, och mitt undermedvetna tar över. det är dock inte försent att göra något åt det än, men snart är det nog det. Jag lyckas med samma sak en gång till.

i övrigt tror jag stressen börjar ta ordentligt tag om mig. världens tics i högerögat har jag ådragit mig senaste tiden. det är en sån grej jag bara får i extremfall annars, men nu är det nästan ihållande när jag koncentrerar mig och/eller blir nervös. på tentan i onsdags var jag rena rama Lena Sundström.