När jag var ung...

En era är över. Det är faktiskt lite så det känns. Vad ska man göra nu egentligen?

Jag har hört att studenten är den gladaste dagen hittills i livet för många, men för mig stämde det inte in ett dugg. Det var bara dagen då de hittills bästa tre åren i mitt liv tog slut. Det märktes att middagen på kvällen var känslosam för många, ett oräkneligt antal tal som på något sätt skulle fördröja tidpunkten då alla skulle gå skilda vägar. Men för mig kom inte ledsamheten och de känslosamma ögonblicken förrän runt 6 på morgonen. Visst, då var jag full, men ändå. Det var då jag insåg vad vissa har betytt för mig de senaste åren, kanske speciellt det senaste. Att det inte var de jag rangordnat som bra vänner som jag var rädd för att mista, utan många av de andra, speciellt tjejerna, som med alltid lika positiva lynnen verkligen hindrat mig från att gräva ner mig för mycket när vännerna svikit

Tack.

Och inget riktigt hej då blev det heller. Fast... det kanske var lika bra det, så att åtminstone den kvällen kunde vara fri från ångest och bara vara party.

Och de sista dagarna och dagarna efter, har jag tänkt mycket, mycket på vad jag egentligen vill och vad andra runt mig tycker. Och jag vet inte, men jag tror jag har låtit mig påverkas mycket av andra på senaste... Börjar kanske inse att något som jag nästan varit rädd för att erkänna för mig själv egentligen kan vara jättebra.

In other news: Det blir nog inga festivaler i sommar för min del :(

It don't matter to me,
'cause all I wanted to be,
was a million miles from here,
somewhere more familiar